Rädslan att diskutera svenskhet

Igår (130710) diskuterade Ehsan Fadakar svenskhet i sin kolumn i Aftonbladet. Han verkar tycka att det är en ”skitfråga” och att det räcker med att bo eller leva i Sverige för att betraktas som svensk, åtminstone för att betraktas som svensk när man vistas i andra länder.                      

För mig personligen är folks etnicitet, till exempel svenskhet, ingen stor fråga i vardagslivet. De flesta här i Sverige är svenskar, men det finns också människor av annan etnicitet som bor eller vistas här. Det spelar ingen större roll i enskilda möten människor emellan. En trevlig person är en trevlig person, oavsett härkomst, oavsett om han själv betraktar sig eller av andra betraktas som svensk.

Men etnicitet, och därmed autmatiskt också svenskhet, kan ha betydelse i till exempel politiska diskussioner. Dessa diskussioner kan handla om hur vi vill att Sverige ska förändras, i vilken takt och på vilka villkor. I Sverige har politiker från nästan alla partier i flera decennier av någon sorts blandning av exotism, missriktad altruism och rent egenintresse drivit en invandringspolitik som är alldeles för generös och omfattande i förhållande till vad befolkningen här önskar, utan att först ha sökt folkets mandat för det. Därför har frågor som etnicitet och invandring blivit viktigare här än vad de annars kanske skulle varit. Vi har inte tidigare behövt addressera de här frågorna eftersom vår befolkning fram till rätt nyligen varit tämligen homogen i många väsentliga avseenden ( i alla fall jämfört med många andra nationers befolkningar). Till skillnad från vad många politiker och massmediepersoner brukar säga, så har Sverige faktiskt inte traditionellt varit ett invandrarland eller ett mångkulturellt samhälle. Nu börjar svenskarna vakna upp och fundera på de här sakerna. Det har de i själva verket gjort rätt länge, men fram till rätt nyligen fanns inga kanaler för att uttrycka vad man anser. Man var hänvisad till etablerad massmedia och etablerade politiska partier som alla har samma åsikt i just den här frågan. Det såg ut ungefär som om vi alla tyckte som Folkpartiet i de här frågorna. Det gjorde vi inte.

Svenskarna vaknar upp nu, och det skrämmer sådana som Fadakar som uppenbarligen inte själv känner sig som svensk ( en ”skitfråga”) men ändå på något sätt vill inkluderas i svenskheten. Det duger inte längre att Sveriges Television som i Almedalen nyligen anordnar diskussioner om svenskhet där alla de mest framträdande debattörerna, förutom Mattias Karlsson från SD, inte är svenskar men ändå tvärsäkert uttalar sig om vad svenskhet är, att svenskarna saknar en gemensam historia m.m. (men att vi ändå absolut måste bygga en ny gemensam historia), allt för att förhindra att svenskarna odlar en medvetenhet om sin särart och sina specifika intressen.

Om svenskhet inte fanns så skulle det ju inte finnas någon anledning att vara upprörd, inte finnas något att vilja bli inkluderad i.

Fadakar försöker på slutet av sin artikel göra svenskheten till en fråga om klasstillhörighet. Jag tror dock att han innerst inne vet bättre än att tro att etnisk tillhörighet enbart skulle handla om klass. Så enkelt är det ju inte.
Men som sagt, att svenskhet existerar innebär inte att människor av annan etnicitet inte kan vistas eller bo här i Sverige och fungera väl här. Frågan Fadakar borde ställa sig är varför vissa grupper generellt sett klarar sig så mycket bättre här än andra.

Länk: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ehsanfadakar/article17106820.ab

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s